I folkhavet efter målgång

Mina tankar från London Maraton 2011

Helt respektlös gav jag mig in på uppgiften: "Jag är i mitt livs form och 42 kilometer ska bli kul!". Lite dumdristig attityd, men skönt ändå att inte ha några direkta fasor, utan helt enkelt bara tro att det här det kommer att bli så himla roligt. Precis likadant kände jag innan mitt premiärhalvmaraton förra året (och det blev jäkligt jobbigt, i värmen i göteborg). Det är fantastiskt ändå hur kroppen har en förmåga att glömma.

Det är precis likadant idag, ca 30 timmar efter målgång. Jag kan faktiskt inte dra mig till minnes och förstå exakt hur jobbigt det var. Jag kan återge det, men det känns overkligt.

Jag vet att jag transporterade mig själv, illamående med håll och suktade efter vila och vatten. Kände att jag rörde mig framåt som i motsatt riktning i en rulltrappa. Tyckte nästan att folk som hejade på kunde passa på att hålla käften, det var ett jävla liv bara. Likaså killen som joggade fram till mig och sa "it's great, isn't it!?!?". Vaffan, det var ju så jag skulle känna!!

När jag någonstans mellan mile 15 och 19 släpade mig igenom ett kokande docklands ville jag egentligen bara lägga mig ner, dra i mig en hink iskall dryck (vad som helst) och stirra upp i himlen. Med fötterna i högläge. Men det alternativet fanns liksom inte.

I samma tempo som mig färdades en kille utklädd till noshörning och en annan till gorilla. Det säger lite om farten. Knapp styrfart. Men jag sprang ändå, jag vägrade stanna för då visste jag att det skulle vara kört. Kört, alternativt ännu längre till målgång och den där förbannade ölen i goodie bagen (som när det väl kom till kritan var ljummen, skummig, besk och smakade precis som den galla jag just spytt upp).

Det är det jag idag kan tänka tillbaka på och vara väldigt stolt över är att jag trots allt fortsatte. Och inte bara i en kvart eller så utan i 2 timmar och 30 minuter (tänk 5 avsnitt av vänner, inklusive reklampauserna) stretade jag på.

Hur lyckades det då bli såhär? Löpning som för mig för det mesta är roligt och mysigt. Jobbigt såklart ibland, det är en stor del av tjusningen. Men inte såhär... Jag är van att flyta fram genom tillvaron med mina nike på fötterna, min ipod i öronen och må riktigt bra. Och nu - kramp, kräk, styltande steg och orkeslöshet.

Jag har funderat på orsaker och kommit fram till detta: nerver, nybörjarstress, lite för mycket energigel, lite för snabb tempohöjning efter mile 12, oväntad värme och på det (nådastöten) lite oförsiktigt halsande av kallt vatten vid mile 13. Hållet kom som ett brev på posten strax efter det där vattnet. Men hade jag inte tagit för mycket energigel hade jag inte blivit lika törstig. Och hade jag inte stressat hade jag varit i bättre skick och klarat av mer. Jag gjorde helt enkelt allt det där som jag bestämt mig för att inte göra. Men jag vet ju det, jag måste uppleva för att fatta.

Men vi ska ta det från början. Lördagen, hämtade ut nummerlappen. En fantastisk stämning och förväntan i luften. Söndagen, tidig start och kaffe på hotellrummet samtidigt som kläderna preppades. Buss ut till Greenwich genom ett morgontrött London. Väntan på fältet.

Och sedan - starten, härligt. Äntligen! Vi gav oss iväg och det gick långsamt. Första kilometern gick ungefär dubbelt så långsamt mot vad den borde. Men sen flöt det på. Jag hittade ett skönt tempo, sprang utan musik. High fivade alla barn längs med den högra sidan av banan. Mådde fantastiskt. Första 10 km var en ren barnlek, så himla enkelt och jag bara flöt. Vid 10 kilometer ungefär spelade ett gäng killar och tjejer på stålfatstrummor under en bro så att det gungade i hela kroppen, magisk lycka. Nere i Greenwich (vid det pittoreska området vid cutty sark) var det också fantastisk stämning. Massor med folk på de mysiga bygatorna (där jag för bara något år sen satt på puben och drack vin, helt ovetandes om att jag inom en snar framtid skulle springa maraton där)  och en sjukt skön stämning. Då var livet bra, mycket bra.

Vid andra tio började jag känna mig lite stressad över att jag behövde knappa in några minuter för att komma in på en okej halvmaratid. Så jag pressade på lite mer. Hittade farthållaren från Runner's world på 3.56-tiden och försökte följa. Men det var folk i vägen överallt och jag fick kryssa ordentligt för att hänga med. Det tärde lite för mycket. Nu vet jag att jag borde behållt lugnet och troligen hade jag kunnat haka på killen lite senare istället. Alternativt inte gjort det och gått in på en helt ok tid ändå. Men det fanns inte i mitt huvud. Så alltså kryssade jag fram lite spattigt mellan folk, och fick hoppa över trottoarkanter stirrandes efter 3.56-skylten. Det kostade på mer än vad jag trodde.

Vid passeringen vid towern var jag visserligen lite trött, men läget helt under kontroll. Snart halvvägs. Folket skrek och jublade, en helt otrolig stämning. Jag måste säga att jag är djupt imponerad av geisten hos publiken. Precis efter towern svängde vi höger ner mot docklands och där fick jag syn på pappa och jonas. Så himla otroligt att jag såg dem i folkhavet, det var en riktig höjdpunkt.

Men värmen steg och det började bli törstigt värre. Oförsiktigt klunkade jag i mig ett par snabba klunkar av en ny iskall flaska vatten, och jag tror inte att det tog mer än 30 sek så hadde jag världens håll. Helt galet. Jag tror ju inte bara att det var vattnet, utan det i kombination med mina konstiga fartökningar och anspänningen+energigelen (som jag ungefär då började kräkas upp). Ingen bra kombination. Från det, alltså kanske 13.2 miles, och framåt i 13 mile till mådde jag riktigt dåligt. Jag saktade ner tempot med nästan 1 minut per kilometer. Jag kräktes ljummet, beskt skum och sprang stelt med överkroppen och helt kraftlöst utan minsta överdrivna rörelse för att inte förvärra hållet. Vet inte hur länge det där pågick, kanske 3 miles? Sen släppte hållet och illamånendet, men då var jag helt uttorkad (och vågade inte dricka för häftigt) och mitt löpsteg som bortblåst. Jag staplade fram med blicken i fjärran och bara väntade på att det skulle vara över så att jag fick dricka något kallt. Vad som helst, bara det var kallt.

Det är lite synd på en så fin bana och fin publik. När vi väl kom ner på sista rakan (mile 22-26), som går längs med themsen från towern hela vägen in mot buckingham palace, var jag för jävla trött för att uppskatta det alls. Jag älskar london, men i det här läget hatade jag westminster och big ben som bara envisades med att INTE visa sig i horisonten. En jävla massa hus såg jag, men ingen klocka. Det var knäckande.

Väl framme vid uret svängde vi ner mot buckingham och jag fick se skylten 800 m to go. Dom måste skoja? Men jag spurtade på (efter förmåga) och gick i mål till slut. Sen, när jag stannade, insåg jag att jag knappt kunde gå och sträckan mot överdragskläderna och återsamling med pappa och jonas var nästan lika oövervinnerlig som ett helt maraton.

Njutbart och obehagligt på samma gång.

Jag är så himla glad nu, med lite distans till det hela, att jag fick en såpass bra tid fastän att jag nästan klappade igenom totalt. Och att jag idag har knappt ingen träningsvärk och mår hur bra som helst.

Jo, jag känner mig lite som superwoman ändå.

Startnummer 56734
Tid 4.37.34
12527 kvinnor deltog och av dem kom jag på 4648 plats.