Skottland - i mitt hjärta

Visst, jag hatade det stundom. Men jag saknar det. Hur hårt än busslivet var så saknar jag det.

Det fanns stunder när jag satt i en helharmonisk buss och pratade på om saker som bara föll mej in, utsikten fantastisk, mikrofonen var min vän och musiken från cd-spelaren knöt ihop det hela. Var det dessutom med en bra chaufför vid min sida kunde jag känna att "detta är livet".

Nu när jag tänker tillbaka kan jag se många såna stunder... Och små roliga glimtar. Som när jag och Danne körde stadsrundtur i Edinburgh och jag styrde in bussen på enkelriktad gata mitt i gamla stan och fick kliva ut och stoppa trafik från alla riktningar för att få bussen att komma tillbaka på rätt köl. Eller samma resa när jag lyckades slarva bort den superduperviktiga nyckeln till bussens kassaskåp. Hela reskassan inlåst. I många veckor. Tills vi skar upp skiten. Ångest.

Eller, alla gånger jag inte haft en aning om vad jag hållt på med men ändå lyckats hålla skenet uppe.

Och sen hellugna stunder, som när jag och Mario förberedde hemfärd efter lång arbetsdag i Skottland. Vi städade bussen, lyssnade på Ted Gärdestad (lite hemlängtan kanske, men på ett gott vis) och snackade skit med skotska chaffisar på plats i Pitlochry.

Såna minnesbilder får mej att vilja sätta på mig kostymen och åka ner till Malmö direkt.

Sen finns det stunder man kan vara utan. Midsommarfirande på rastplats på A9 söderut mot England. Bussen brakar ihop för tredje gången, denna gång på grund av punktering. Midsommarjordgubbar med grädde på motorvägsrastplats. "Vi sjunger bättre och bättre dag för dag". Förslaget kommer från bussens alkis. Men , varför inte? Vi sjöng. Och sen blev det värre och värre dag för dag...

Eller 9 dagar med en chaufför som man inte förstår, som inte hör vad man säger och som tycker att gäster är skit. Fy helvete, de längsta dagarna i mitt liv har utspelats i en buss.

Men ändå. Det har ju funnits både tröst och motivation längs med vägen: söta killar  och karaoke på hotellet i skottland, urtrevliga människor på destilleriet, morgonpromenader i daggvåta skogar, eller charmerande servitörer i Reading... För att inte tala om applåder och beröm från gäster eller presenter och kort efter resor.

Tänker jag på det förstår jag inte varför jag skulle välja att gå tillbaka till en normal karriär. Jag saknar det - livet i bussen - ibland. Och jag tror inte att jag någonsin kommer kunna lämna det helt.

Åsa 2007