17 December, 2016
Ja man ska ju egentligen inte jämföra, men ibland roar jag mig med att gå tillbaka i arkiven till när Felix var lika gammal som Victor för att dra mig till minnes hur han var då, hur livet var då. Det känns ibland som att det var hundra år sedan.
Vi bodde i stan och livet såg helt annorlunda ut. Vi hade ingen bil, ingen tvättmaskin, handlade mat helt spontant varje dag på Hemköp mitt emot vår port, visste inget om dagislämningar, barnkalaspolitik (jo, det börjar komma nu - hur många måste man bjuda osv) bilservice och husbestyr. Vi hade vår lilla bebis och levde i vår lilla bubbla på femte våningen på Nordenskiöldsgatan, som jag ser det nu. Det var både lättare och jobbigare på samma gång. Inte bättre, inte sämre - det var bara så olikt livet vi lever nu.
Men vi är ju fortfarande vi, såklart. Det är bara lite svårt att greppa hur mycket som hunnit hända på så kort tid. Det är fint och lite konstigt på samma gång.
Nåväl, när jag läste i arkivet idag såg jag det här - om hur Felix förflyttade sig. Som han kämpade på! Han började inte krypa förrän han var nästan ett år (de första riktiga krypstegen tog han i säkerhetskontrollen på Landvetter, när vi var på väg till London). Men fram tills dess så körde han okontrollerat och ramlade åt alla möjliga håll. Det var så frustrerande för honom att vilja en massa utan att kunna förklara vad.
På så vis är det lite lugnare med Victor. Han har ju kunnat förflytta sig ålandes sedan länge (som en liten militär på väg under ståltrådslinor) och kunnat ta sig dit han vill. På sistone har han även börjat krypa mer stilrent. Han tippar inte hit och dit på samma vis heller, vi har aldrig behövt parera med kuddar och så. Helt klart mindre frustration på alla sätt och vis, men nu börjar han ställa sig upp och - tror jag - bli mer och mer sugen på att gå, så nu väntar nya utmaningar.
Som sagt, roligt att kolla tillbaka och se dem vid samma ålder. De är olika helt klart, men också lika på så många vis.
Våra två små älsklingstomtenissar.
