4 Januari, 2017
Idag släpade vi oss ut på en utflykt, eller det var väl mest jag som var släpig egentligen (jo Felix lite också, han ville nog helst vara hemma och leka mamma-pappa-barn med morfar...).
Jag tycker bara att det kan bli förskräckligt mycket packning, förberedning, påklädning, kånkning, tjat (Felix som hellre vill busa än att klä på sig), skrikande (lillen som inte vill ha ytterkläder), in- och utbärning, osv för att komma iväg. Speciellt såhär vintertid. Så en del dagar (ganska många dagar, helt ärligt) är jag helt enkelt inte upplagd för några större äventyr. Som tur var var pappa/morfar med och hjälpte till så på så vis gick det ganska smidigt.
Hågen styrde vi mot Änggårdsbergen på Eklandasidan, en ny favorit där jag också brukade springa med Göteborgsvarvets löparkvällar i höstas. Två vagnar fick vi ta för det går väldigt hårt uppför innan man kommer upp på självaste bergen, och Felix vägrade att gå och satt i sin lilla skrangliga sulky (gjord för att köra runt lite chict på flygplatser och i städer) och frös istället.
Men väl uppe var det värt det! Lagom till vi kom fram till målet, den lilla picnicsjön, bröt solen fram mellan molnen och vi kunde sitta ner och njuta av våra pannkakor medan Victor sov en stund.
Sedan vaknade han och Felix ville hem, så då var det bara att packa ihop oss och rulla nerför backen igen.
Det var absolut skönt att komma ut, för en stund där vid sjön var det till och med lite magiskt härligt. Men på det stora hela kändes det ändå just då, om jag ska vara helt ärlig, som en massa jobb för inte mycket. Jag var helt enkelt inte på humör och det har känts så ett tag nu.
Men idag kom jag också på lite varför...
När vi kom hem tvingade pappa ut mig på en löprunda medan han tog hand om barnen. Det har liksom inte blivit av den senaste tiden för det har varit så himla mycket annat hela tiden. Men idag - äntligen! Och även om det inte var särskilt kul att jogga iväg i snöflingorna (som precis börjat falla, till mitt stora förtret) var det så otroligt mycket värt det, för nu mår jag som en helt ny människa.
Ibland är fem kilometer i springskor allt jag behöver för att bli en lite gladare och härligare Åsa som orkar med att ta tag i saker i vardagen utan en massa pust och stånk och stön. Jag får bättre tålamod och känner mig mindre rastlös, och får mer livsgnista - helt enkelt.
Det gäller bara att komma ihåg det där, speciellt när "tiden inte räcker till". För tiden det eventuellt tar från familj och annat som ska fixas ger så mycket tillbaka till desamma direkt.
Fint vid sjön!
En som suttit still i vagnen lite för länge och behövde värma sig med
varm choklad innan han kom igång någorlunda.
Och en som sov i i alla fall en kvart (i vagnen till höger i bild).
I love mina löparskor, men mest av allt älskar jag löpning!
