19 April, 2017
I somras när jag var hos tandhygienisten noterade hon en pigmentförändring på min underläpp som hon tyckte jag skulle kolla upp för säkerhets skull. Sagt och gjort, jag gick till vårdcentralen och fick en remiss till hud och 8 månader senare fick jag tid hos en specialist för att kolla upp det.
Fläcken var inte farlig, däremot ringde läkaren upp mig efter besöket och sa att hon noterat att jag hade ganska omfattande solskador generellt på läpparna. Det syntes speciellt på närbilderna eftersom att jag var väldigt torr, och det kan jag instämma i. Torr is my middle name och har alltid varit, men på sistone har jag också noterat att jag bränner upp mig om läpparna direkt - så att det liksom rodnar och blossar lite - även om jag bara är ute i ett par timmar i inte ens skarpt solljus. Så läkaren skrev ut en kräm.
Toppen, tänkte jag - med lite magisk kräm till torra läppar. Så smidigt!
Sedan läste jag på lite om krämen (Solaraze) och förstod att det är en behandlingsform som används för hudskador som är ofarliga, men trots allt viktiga att behandla då de skulle kunna utvecklas till cancer. Och när jag ringde sköterskan för mer info sa hon att jag kunde vara helt lugn och nämnde i förbifarten att jag skulle kunna bli lite sårig i början av den 90 dagar långa behandlingen.
Okej, vi får se. Tänkte jag.
Första två veckorna inga problem, lite stickande känsla och lite torrare - men inget konstigt. Men sedan i början av den tredje behandlingsveckan märkte jag hur överläppen svullnade - och att bekanta liksom hajade till lite när de mötte mig. Jag fattar det, det såg ut som att jag lagt in lite fillers i överläppen - men helt glömt bort underläppen.
Ett par dagar senare började det svullna ännu mer och göra riktigt ont, och mot slutet av den tredje behandlingsveckan var läpparna säkert tredubbelt stora och jag kunde varken äta eller sova för att hela läpparna - framför allt på insidan - var täckta av sår och blåsor. Hemskt! Tillslut brast jag ut i gråt när jag hämtade Felix en eftermiddag och hans fröken frågade mig "hur mår du". Felix pratar fortfarande om den där gången när jag grät så mycket i bilen. Fascinerad, men väldigt förstående. Vuxna får ju också gråta om det gör ont. Eller om man är glad, eller trött, eller... ja han har ju en ganska emotionell mamma så han börjar bli van. Och han var så snäll den eftermiddagen och bråkade ingenting och tröstade mig på allra bästa vis. Det är ju inte meningen att fyraåringar ska ta hand om sina mammor, men det är ändå fint att se hur han applicerar sina allra bästa omhändertagande egenskaper när det krävs.
Hur som helst, jag kontaktade läkaren och fick svaret att "detta är helt normalt" men hon rådde mig av smärtskälen att avbryta kuren tills det hade läkt lite och sedan börja igen. Och det gjorde jag. På fyra dagar hade det gått ner så pass att jag inte hade samma hemska smärta, och efter en vecka var det smärtfritt och två veckor senare har jag bara en liten blåsa kvar. Idag, 2,5 veckor senare har jag inga sår kvar.
Men däremot är jag lite tveksam till att påbörja behandlingen igen just nu, innan bröllopet. Av estetiska skäl, ska erkännas, för det tog drygt två veckor för dem att läka, men också för att jag är lite rädd att sätta igång igen. Det var så hemskt. Men det är klar att jag ska prova igen, efter den 13 maj. Eller kanske till och med vänta till efter Göteborgsvarvet den 20 maj för man springer inte gärna med de där läpparna - bara tanken på att öka blodgenomströmningen i kroppen och låta svetten rinna ner i blåsorna... aldrig alltså.
17 dagar av 90 är ju ändå avklarade. Och jag ska självklart ta det ännu mer försiktigt med solen framöver. Jag har ju aldrig varit någon pressare men däremot har jag på senare år varit ute mycket mer än någonsin förr - med mycket långlöpning och barnvagnspromenader och lekplatshäng - inte alltid med solskyddsfaktor. Det har nog gjort sitt till. I sommar blir det hatt och keps och SF 50 hela tiden, i synnerhet på läpparna. Att vara inne är ju inget alternativ och att enbart häcka i skuggan blir ju liksom för kallt i Sverige.
För er som längtat efter bildbevis, här kommer det. Jag besparar er de allra värsta varigaste och sårigaste bilderna, men kan ändå förvarna känsliga personer - låt bli att titta om du äcklas lätt.
Dag 15. Lite diskret svullen.
Dag 16. Det blev det värre.
Dag 17. Kan knappt röra läpparna, men fetkrämen hjälper.
Dag 18, på morgonen. Vaknar efter en väldigt dålig sömn till var och
elände. Känner mig inte riktigt som mig själv. Kan inte äta. Gråter. Mår
dåligt i hela kroppen. Men det är "normalt". Avslutar behandlingen.
Dag 19. Sårigt och hemskt hemskt, men det har nog börjat läka lite.
Dag 26 såg jag nästan ut som mig själv igen. Och idag är jag tip-top!
