29 Oktober, 2017
Felix, vår stora stora kille, var hos tandläkaren i måndags. Sist, och gången innan det och gången innan det osv, var det ju nära katastrof med många mutor och gråt och munöppningsvägran osv. Jag, Jonas och mormor har alla haft rätt jobbiga stunder där på Odontologen.
Den här gången - inga problem!
Alltså, jag var så sjukt glad och stolt å hans vägnar här hemma när jag fick rapporten (Jonas följde med, jag var hemma med Victor). Vi hade preppat och pratat en hel del om vad tandläkaren gör och så. Typ räknar tänder och kanske petar med en pinne och sätter in en liten spegel i munnen. Inte borra! Har Felix sagt, och vi har sagt nej. Så det var väl för väl att det inte behövdes...
Detta med att prata om besöket har vi väl försökt med tidigare år också. Förra året slog vi till på boken om Nicke som går till tandläkaren, men det visade sig tyvärr att Nicke och hälften av barnen i väntrummet var rädda för tandläkaren (tack för den) - även om Nicke så småningom kom på att det var kul att busa i lokalerna som en galning (tack för den) så med den boken fick man improvisera ganska friskt för att nå fram i budskapet och knyta ihop berättelsen med en för ändamålet lämplig sensmoral.
Men antagligen är det så att Felix numera är stor nog att förstå vad det innebär att gå till tandläkaren och bli lite petad i munnen. Stor nog att tycka att den där Nicke är bra konstig men rolig. Och stor nog att förstå att man bara för att man har en vit rock på sig och påminner om något som har med sjukvård att göra så tänker man inte ta en spruta eller göra något annat som gör ont.
Det är egentligen lite konstigt det här med Felix tidiga skräck för "doktorer" (och deras kolleger). Vi har i princip aldrig, utom en gång då han bara var två veckor gammal och vi fick dåligt bemötande på Östra, varit med om någon sjukvårdare som varit burdus eller gjort rent obehagliga grejer och jag älskar ju sjukhus (missförstå mig inte, men man blir ju sällan så väl omhändertagen och omhuldad som på ett sjukhus). Så hos mig bor absolut ingen skräck som kan överföras. Tvärtom.
Okej, när vi skulle ta den ena TBE-sprutan i somras var personalen otroligt opedagogisk och viftade runt med den stora sprutan framför Felix ögon - men "skräcken" (eller vad vi ska kalla det) kom ju tidigare.
Det har varit gråt på varenda BVC-besök, från det att han var riktigt liten. Trots bra bemötande, lugn miljö och ofarliga aktiviteter. Men ju äldre han bliviti har det absolut, för det mesta, blivit bättre. Nu skulle jag väl säga att han ofta gillar att gå till doktorn, i alla fall om det är någon han känner (vilket det ju i och för sig oftast inte är) och om han slipper ta spruta. Men tandläkaren, det har ju faktiskt varit ett svårt kapitel.
Därför blev jag så extra lycklig när han i måndags bara nailade det där tandläkarbesöket. Kom hem med sina fina tänder (10 i överkäken och 10 i underkäken) och sin lilla ödla (han valde en gul, berättade han, fast han egentligen inte tycker gult är så fint men han fick rota runt en del i lådan). Inte en tår i ögat och bara glad.
Vad passar bättre än en glittrande reprisbild på en glittrande kille.
