42195 i Köpenhamn
14 Juni, 2018
Det här inlägget borde jag ha skrivit för några veckor sedan, med marathonet färskt i minnet. Men det blev aldrig av så jag ska göra ett försök nu.
Det var en väldigt fin upplevelse, att springa de dryga 40 000-metrarna genom Köpenhamn. Bra bana, god stämning, mycket folk ute, gott om vätskekontroller och happenings. Väldigt god stämning även bland löparna, noterade jag särskilt. Inte en endaste knuff eller grymtning. Det var många löpare, närmare 10 000 tror jag, och alla startade ju samtidigt, men trots det blev det aldrig för trångt heller.
Så - med allt detta sagt är det ganska givet att jag gärna springer Köpenhamn igen!
Min egen insats då? Jo jag är väldigt nöjd även med den. Tiden blev inte så snabb som den hade kunnat bli (mycket tydde ju på en tid runt 4 timmar), av olika anledningar som jag kommer till, men sedan hade jag ju faktiskt egentligen inget tidsmål utan som mål att genomföra loppet och njuta av det. Och njöt det gjorde jag ungefär fram till 29 kilometer. Sedan njöt jag inte alls, om jag ska vara ärlig, förrän det var 2 kilometer kvar ungefär. Då njöt jag väl i och för sig inte heller i stora drag, men jag kunde liksom börja se ljuset i tunneln och fick energi till att ta in publik och stämning igen. Målgången var en stor lättnad och lycka. Inte som i Stockholm när jag grät en skvätt, men det berodde nog mest på att jag var för trött och illamående den här gången.
För det var det som ställde till det, ungefär som i London. Värmen gjorde att jag hade svårt att hålla vätskebalansen, och även om jag drack var det inte tillräckligt. Vid 25 kilometer ungefär började jag känna mig riktigt törstig och det är inget bra tecken. När jag träffade supportergänget där vid typ 28-29 kilometer bara bälgade jag i mig vatten. Ljummet, så det var inga problem med håll eller så den här gången. Jag visste då att jag skulle ta mig i mål, men att det troligen skulle bli rätt jobbigt.
Och det blev det. Strax därefter pajade magen, och det gjorde ju inte vätskebalansen bättre. Men men. Sakta och plågat knatade jag på den sista milen. Tappet blir ganska tydligt när man kollar på mina mellantider:
Här är förresten en cool länk som jag hittade idag - video på mig vid 20 km och vid målgång. Där vid 20 kilometer gick det otroligt lätt, och jag fick hålla igen. Det är väl förresten en annan slutsats, jag tror inte att jag hade kunnat disponera krafterna annorlunda. Det enda jag borde ha försökt göra bättre är att dricka lite mer redan i början. Men värmen är svår för mig, speciellt eftersom den kom lagom till marathonet och jag inte hade haft tid att vänja mig eller träna i värme tidigare, fram till dess var det ju nästan vinter i Sverige (inte riktigt, men våren dröjde ju väldigt länge i år). Det hade med andra ord också hjälpt mig, om jag hade haft lite tillvänjning till klimatet. Men sådant kan man ju inte styra över.
Något annat tror jag inte jag hade kunnat göra bättre. Så - med det sagt. Jag är helnöjd med mitt upplägg och lopp. Även om det blev jobbigt sista milen så är det ju det ett marathon handlar om. Det ska inte vara lätt! Och plågan är ju glömd ungefär 30 minuter senare när man samlat sig lite.
Världens bästa supporterklubb hejade fram mig och langade vätska, det betydde jättemycket. Och dessutom hade jag en extra hejaklack i form av farfar Sven och Vappu som stod och hejade på mig ungefär vid Nyhavn. Väldigt kul och peppande att möta välbekanta ansikten i folkhavet. Tack!! Också kul att vi hade en kompis till som sprang och som vi kunde eftersnacka lite med efter loppet.
Finns mycket mer att säga, men det här får räcka för nu. Nedan, lite bilder från de officiella fotograferna. Jag återkommer med mer bilder från hela Köpenhamnsvistelsen en annan dag.
