5 Februari, 2014
Felix förhållande till Nalle har fördjupats de senaste veckorna och det är något rörande över att se dem tillsammans. Om Nalle inte är med händer det nu ganska ofta att han sträcker sig efter den och liksom hojtar till lite. Kärleken kan också yttra sig i nästan våldsamma gosstunder där Felix vräker sig över Nalle och överröser med pussar eller att Felix kryper iväg ett par meter och rekar något och sen hämtar upp Nalle som får vara med och utforska. Bästisar!
2 Februari, 2014
Så var det söndagkväll, igen! I helgen har vi tagit det väldigt lugnt, i kontrast till förra helgens Londonäventyr. Vi har varit hemma och fixat och vi har fikat med vänner. Jonas har cyklat (jo, det är faktiskt lite barmark idag igen efter en äckligt gråbrunsörjigslaskig lördag) och jag har sprungit långrunda. Dags att börja öka på distanserna nu. 10 km blev det idag, och mer ska det såklart bli.
Felix springer inte än, men snabb är han ändå. Det är inte läge att vända ryggen till långa stunder.
Kom Nalle, nu kryper vi bort till hallen och tuggar på skor!
Nästa vecka väntar ett Skövdebesök tillsammans med pappa/morfar och en ettårskontroll (med vaccination - dubbla sprutor) på BVC. Och så ska vi kolla en förskola till (har hunnit med några nu och vi har fortfarande en klar favorit) och jag ska träna lite militärträning på det. Helgen ser i skrivandets stund ut att bli en repris på denna. Lugn och ro, träning och fika. Och självklart, alltid, massa gos och bus med lillen.
Två Kommentarer31 Januari, 2014
Felix fick smak för det goda livet i form av nutella och grädde i London också, när han fick smaka några små pyttebitar av våfflan som Jonas köpte på Oxford Street.
Det är första gången han får sötsaker och tungan på bilden ljuger inte. Han tyckte definitivt att de där små smakbitarna var någonting alldeles specialgott. Och vid enstaka tillfällen känns det väl helt okej, men annars ligger vi faktiskt lågt med sockret så länge det går.
Jag tycker om sådan där, våffla.
30 Januari, 2014
Under resan övade Felix för fullt på två nya färdigheter. Att klappa händerna (det går långsamt, långsamt och händerna ska undersökas efter ett par klappar) och att vinka (vilket visasde sig vara fantastiskt gångbart i alla folkmassor, ett sånt trumfkort).
När vi åkte den långa omvägen till Gatwick i söndags åkte vi ju först någon sorts pendeltåg och ett av stoppen hette Clapham Junction. Jag babblade på för att hålla lillen glad. "Och nu Felix nu är vi i Clapham, bla bla bla bla". Då börjar den lilla gosen klappa händerna. Jamen självklart. Klappam.
Det var ju ingen stor grej för omvärlden såklart, men för oss var det ett så fint litet kvitto på att han börjar förstå vad vi säger och att han börjar koppla ihop saker på riktigt. Och idag, när han spontant småklappade lite, sa han faktiskt "appa".
En klapp för Clapham.
