24 Februari, 2014
Det händer så mycket med Felix just nu. Den senaste veckan (eller kanske två) har han lärt sig att öppna byrålådor och skåp, resa sig upp lätt som en plätt mot de flesta saker (även höga bord) och sätta sig igen utan att slå sig, ställa sig upp i spjälspängen för att vinka till sig själv i spegeln i sovrummet, stå länge och stabilt på egen hand genom att bara hålla i sig med en liten del av en hand samtidigt som han pysslar med något annat, krypa upp och ner på låga soffor, äta smörgås helt själv, dricka ur min stora vattenflaska, borsta tänderna ganska ordentligt, krypa och hämta leksaker och annat han vill ha och - om han inte når själv - visa tydligt vad han vill ha genom att peka och göra ljud.
Han kryper snabbt som blixten, med händerna liksom sprättande och näsan i vädret, och sätter helt enkelt själv av mot nya marker om det blir för tråkigt i rummet där vi vistas. Han spexar och skojar till det (lika mycket för sig själv som för oss) genom att lyfta sin fot och lukta på den eller bita sig själv i tån. Han äter mängder av vanlig mat.
Han förstår mycket av det som vi säger till honom. Det som tydligt märks, eftersom han kan bekräfta det genom att visa är till exempel "näsa", "mage" och "klappa" - men antagligen är hans register nu så otroligt mycket bredare. Man märker att han liksom förstår, även om han inte kan prata tillbaka eller visa.
Jag har säkert missat mycket. Kontentan är att nu händer det grejer. Och det är så himla roligt att umgås med den där lille killen och vara med när han kommer underfund med både det ena och det andra. Man blir så väldigt glad.