3 Januari, 2016
Nu är vi inne i vecka 34 (33+5) och det är oundvikligt att tänka på att det nästan bara är en vecka kvar till den tidpunkt då Felix föddes i v 36 (35+1).
Bebisen har hittills rört sig ganska mycket (vilket ju tyder på att den kanske inte har lagt sig tillrätta, förberedd för att komma ut, ännu) och gjort sig påminnd både med rejäla volter och med småsparkar och hickningar. Barnmorskan trodde i veckan att den kanske gjorde så många volter eftersom den faktiskt håller på och försöker hitta rätt läge för vad som komma skall. Och nu känns det eventuellt som den har lugnat ner sig lite så kanske. Ska tillbaka till MVC igen nästa torsdag så vi får se vad hon säger då. Det är en bra känsla hur som helst, att den håller på och grejar och bökar runt därinne.
Annars är jag precis som förut trött och seg mest hela tiden och på kvällarna är kroppen otroligt tung och jag suckar och ojar mig nog en del. Jag känner mig helt ur form, ingen känsla jag trivs särskilt bra med - men tids nog kommer jag ju igång igen.
Och annars mår jag ju rent fysiskt bra och värdena säger detsamma. Bebisens hjärta slår nu med hela 155-160 slag (aha, ytterligare en poäng till flicka förresten) i minuten.
Här är vi:
På nyårsafton i v 34 (33+2).
Och så här såg Felix och jag ut på min födelsedag i vecka 34 (33+4).
Barnet i v 34:
Nu väger barnet ungefär 2,3 kilogram och är runt 46 centimeter långt. Det kan själv bekämpa lätta infektioner med sitt immunförsvar. Det är för stort att flyta omkring i fostervattnet och rörelserna blir större och långsammare. Huden har antagit en mer rosa ton genom inlagring av underhudsfett.
Många barn ligger nu med huvudet nedåt. Barnet lyssnar till hjärtslag, magen som kurrar och andra kroppsljud. Det reagerar olika på mammas, pappas/partners samt främmande personers röster.
Livmodern tränar för förlossningen vilket kan kännas i form av förvärkar, en del svagare, andra kraftigare. En del känns inte alls, men om du lägger handen utanpå magen kan det kännas att den plötsligt drar ihop sig och blir alldeles spänd. Barnet är väl medveten om förvärkarna, men det tycks inte vara obehagligt på något sätt.