9 Februari, 2016
Sedan en tid tillbaka peppras vi av varför-frågor och följdfrågor. Varför är den prickig? Varför heter han så? Varför ligger den där? Varför gör dom så?
Jag trodde att den stora varför-åldern var i fem/sex-årsåldern (det var i alla fall det jag noterade under min tid som kalasvärdinna på McDonald's - sexåringarna var gulliga men ooooootroligt frågvisa). Men tydligen inträffar den tidigare än så. Kommer den och går eller kommer det att vara såhär fram till sjuårsåldern nu? Eller kanske fram till han blir tonåring och helt blasé.
Det är såklart jätteroligt med nyfikenheten och frågorna (men ibland kan man få lite ont i trumhinnorna och ha svårigheter med att hitta på fantasirika svar...).
En annan rolig grej är i och för sig att han gärna berättar för oss hur det går till också, så det är ju inte bara varför utan ganska mycket därför och "förstår du" också. Och han tar hand om oss.
En morgon i förra veckan när Jonas inte åt något till frukost sa Felix (som som vanligt satt och mumsade på sin prickigkorv-macka) "Sa du inte äta pappa?". Jo men jag vet inte vad jag är sugen på. "Du kan få yoghut pappa." Ja det kanske jag ska ta. "Det finns i sylen, det är bala att ta. Du kan få smaka min låsa*." (*hans favorit, en rosa kvargyoghurt).
En annan morgon när han kom upp till mig i sovrummet för att ge mig en kram innan dagis (jag har tagit sovmorgon ända till kl 7 den senaste veckan, bäst att passa på medan tid är) avslutade han med att släcka lampan (som han tänt) och i dörröppningen säga: "Gonatt mamma, ha de så kul. Å glöm inte, dlick kaffe." Sedan stängde han dörren och klampade nerför trappen och iväg med pappa och Lill-Mu till dagis.
Han kan vara rätt bra på att ge komplimanger också. Härom dagen när vi kom in i hallen och skulle ta av oss ytterkläderna efter utelek pekade han glatt på mig och sa:
"Du e söt! Du e min kattunge!"
Foto: Jonas
