Säljare
20 April, 2016
Nu inleds den stora månglarsäsongen. Det är majblommor, knäckebröd, strumpor och gud vet vad. Jag tackar kategoriskt nej till allt, och får samtidigt lite smådåligt samvete och ser framför mig hur Felix och Victor kommer behöva knalla runt och stöta på nej på nej från sådana som mig.
Men man kan ju faktiskt inte köpa av alla och jag avskyr (ja starkt ord, men sant) förresten när det ringer på dörren oannonserat. Det är något med det där. Det är ju aldrig någon man känner och oftast har de dålig timing. Jag blir alltså småilsk redan innan jag hinner se vem det är eller höra ärendet. Och oftast är det ju folk som bara stör med att försöka värva medlemmar till organisationer eller sälja hemlarm. Det senare är helt absurdt, tycker jag. Ringa på mitt på mörka kvällen (om det inte är mitt i sommaren) och (bildligen) trycka in foten i dörren och börja fråga frågor om vad vi har för hemlarm. Suspekt metod tycker jag.
En gång var det dock en kille från vårt lokala hemköp som hade bemödat sig med att ta vägen förbi hemma hos oss eftersom jag glömt mitt körkort i butiken. Då fick jag dåligt samvete. Stor guldstjärna till den killen!
Men det var ett par parenteser. De flesta krängande barnen är ju söta och kämpar på, men man kan ju ändå inte köpa av alla. På Frölunda torg fick pappa och jag tillslut nästan köra slalom för att över huvud taget komma fram bland alla barn med gröna majblommeväskor på magen. Och en del barn är inte så söta heller för den delen. En tjej i typ 11-årsåldern som försökte kränga majblomma till mig på Plikta (och fick ett snällt nej tack) valde att sucka lite, pluta med underläppen och gå därinfrån med sluttande axlar och huvudet på sned och se ynkligare ut än en herrelös hund. Alla har vi olika taktiker. Väldigt få biter på mig och verkligen inte den.
