Trodde vi mådde bättre idag, och det gjorde vi kanske precis när vi vaknat i alla fall. Men i takt med att minuterna gick blev det sämre med formen på de flesta av oss. Vågar nästan säga att den enda som det går åt rätt håll för just nu är Jonas, och det är ju bra det med tanke på att han har helt klart sämst ingångsvärden.
En utslagen: som återhämtar sig från gårdagens feber och som inte vill vare sig leka eller äta (och knappt ens dricka faktiskt, inte alls bra).
En mestadels jämrandes: med röd tå igen, bitvis ganska ont i magen och rossel och snor i näsa och svalg.
En ihophäftad: som sakta men säkert vilar sig i form.
Och så jag då, som väl är tekniskt sett frisk men rätt allmänt sliten och snorig och risig (och absolut inte tänker visa mig på bild idag).
Idag var det ju, som sagt, vackert väder och efter en väldigt seg/trött/eländig dag igår stod jag faktiskt inte ut hemma längre (gott tecken). Så fastän att Felix helst ville ligga inne och vila (!?) i tv-soffan packade jag matsäck och tvingade ut oss i solen (medan Jonas åkte till sjukhuset igen för att kolla upp armen). En promenad till "stora lekplatsen med valen" (dvs Slottsskogen och Plikta) lockade trots allt, eftersom jag lovade att han skulle få vila hela vägen. Redan här anade jag nog ändå att Felix faktiskt inte var helt kry, även om han gillar att vila i vagnen brukar det inte vara ett så starkt vägande argument för att komma ut.
Väldigt skönt var det i alla fall, med en stärkande långpromenad till Slottis medan båda killarna sov så sött i sin vagn. Väl där fikade jag matsäck, Felix ville inget ha (inte ens snacks) och lekte gjorde han inte heller. Vi kollade sälarna och pingvinerna (jättekul ett tag) och sedan mötte vi upp ett par vänner, och det tyckte han skulle bli skoj, men när vi väl gjorde det satt han bara i vagnen och väntade på att få åka hem.
Så Jonas, som var färdig på sjukhuset - med konstaterad ytlig propp i armen (5 cm lång) som ska behandlas med salva, hämtade upp oss och så åkte vi hem. Och mycket riktigt, när vi kom hem fick vi bekräftat att Felix har feber (38.8 grader på eftermiddagen som steg till 39.3 innan läggning). Victor är väldigt snuvig och rosslig, men inte febrig. Jag är infekterad/blåsig i svalget och snorig/nysig, men heller inte febrig.
Och så Jonas såklart - nyopererad, med en propp i armen, jättettrött och ordinerad vila.
Vilket gäng alltså...
Sova vagnen (här rävsovande tror jag bestämt) - det är grejer det!
Äntligen är det maj, och maj möter oss denna morgon med solsken genom vältummade fönsterrutor (dags att tvätta dem igen...):
Går tillbaka i bloggen till 1 maj 2013, när Felix alltså var ungefär lika gammal som Victor är nu, och möts av detta. Blir så otroligt avundsjuk på mig själv alltså! Favoritrundan och allt...
Denna gången har jag tagit det lugnare med löpningen, på inrådan av alla barnmorskor jag frågat ut (varenda en säger numera att man ska vänta 6 månader på grund av risk för framfall, inkontinens, etc - faktiskt lite oklart egentligen precis vad men de kollar nästan förskräckt på mig och då har jag inte ens nämnt att jag förra gången sprang varvet efter knappt tre månader) och det påverkar mig såklart. Det känns å ena sidan visserligen bra i kroppen, jag är inte orolig och förra gången gick det ju jättebra, men å andra sidan vill jag ju inte utsätta den för onödig belastning som kanske gör långsiktig skada, som de indikerar att det kanske eventuellt skulle kunna göra (och det är ju svårt att säga emot).
Bortsett från det har vi ju på sistone med nöd och näppe klarat av vardagen ändå, med alla sjukdomar och praktiska grejer runt det som har varit. Så det här med motion och långrundor har det liksom inte varit tal om. Tyvärr. Längtar till att komma ut igen!
Valborg firade vi förresten inte alls, tyvärr. Vi var bjudna på middag men var dessvärre tvugna att vara hemma och samla krafter och kurera oss istället. Jonas kväll slutade dessutom på akuten eftersom han hittade en svullnad i armen som eventuellt kan vara en ytlig propp, han har tid för att kolla upp det igen idag. Han mår under omständigheterna bra ändå och kunde sova hemma. Inser nu när jag skriver det att detta ju är betydligt viktigare nyheter än våra skitiga fönster och brist på löpning, men nu serverade jag det hur som helst i den ordningen och orkar inte formulera om mig... Vi håller tummarna för att Jonas ska må bra snart igen såklart!
Så som sagt, inget firande här. Men Håkan kan man ändå alltid lita på för att komma i stämning:
Nu har ju den senaste veckan varit något av ett undantagstillstånd med Jonas på sjukhuset/i sängen och morfar på utryckning. Men i övrigt, innan det hände, hade vi hittat en ganska bra melodi för att fylla de här ganska sega timmarna direkt efter dagis och innan maten - när alla liksom är som tröttast.
De går ju faktiskt så mycket fortare när man faktiskt hittar på något, även om detta "något" inte är så avancerat. Vi har lekt med dagiskompisar på lekplatsen (med blandat resultat, en dag var det jätteroligt en annan ville Felix gå hem omgående, han är en liten humörmänniska) och hängt i skogen och hemma i trädgården.
Det vackra vädret vi hade för ett par veckor sedan underlättade ju såklart livet betydligt. Jag hoppas innerligt att det är slut på hagel, snö, blåst och regn och att majs ankomst kommer att innebära solsken för (nästan) hela slanten.
Efter dagis-häng vid anddammen vid slingan.
Felix fiskar gräs.
Victor luftar tårna.
Och varför inte en fredagsglass i solen på trappen vid Coop.
Igår efter dagis tog morfar, Felix, Victor och jag bilen ut på Hisingen för att fly regnet och stiga ner i bergrummen som utgör Aeroseum. En ganska märklig känsla bara det att traska ner i berget och väl därnere var det som att tiden stått stilla. Lite läskigt nästan, med alla militära flygfarkoster (och jag bara tänker på i vilken miljö de egentligen är menade att användas) och med sådana här märkliga skyltar placerade här och var:
Stel kille! Men renlighetskontrollerad (på gränsen till konserverad?).
Bäst av allt var marinhelikoptern med komradio där man kunde anropa flygtornet (där jag mestadels stod placerad).
Felix var polis och sprang mellan tornet och helikoptern och gjorde diverse anrop.
Faktiskt ganska roligt både för stora och små.
Victor och jag provsatt raketstol till Draken.
Och så blev Felix och jag räddade med vinsch ur flotte.
Ganska tuff uppförsbacke på väg ut och hem.
Nu har morfar åkt hem igen, efter en mästerlig insats i veckan med lek, vaggning, nattning, osv. Tack så mycket, och välkommen åter!
