22 Juni, 2016
Ja då bänkar vi oss ikväll igen, eller i alla fall vi vuxna (Felix ska väl förhoppningsvis vara i säng vid det laget). Får se om jag orkar ända fram till slutsignal. 21.00 är en lite väl sen starttid för mig, men första halvlek ska jag helt klart mäkta med - och förhoppningsvis mer.
I fredags såg vi matchen mot Italien hemma hos Kylenfelts och det blev kanske inte det mest fokuserade tittet (med tanke på att vi var fyra barn - varav två treåringar - på lika många vuxna) men väldigt trevligt var det hur som helst, trots (en något snöplig) förlust.
Heja heja hemma hos Kylenfelts.
Och så var det det här med nyheten om att Zlatan slutar i landslaget. Jag förvånade mig själv med att bli riktigt vemodig igår kväll, fastän nyheten inte var oväntad.
Jag minns så väl när vi var och kollade på landskamp på Ullevi (har letat efter ett blogginlägg som jag vet att jag skrev om detta, men hittar inte). Alltså, själva matchen minns jag faktiskt inte så mycket av - men jag minns att det var då jag ändå blev lite Zlatanfrälst. Det var något med känslan av hur han liksom fyllde upp hela planen, utan att egentligen röra sig på större delar av den. På gott och ont, givetvis.
Man kanske inte kan gilla allt han gör, men det är bara något med hans orubbliga självförtroende som jag måste älska ändå. Det i kombination med hans bakgrund och hur långt han kommit (och att man kan få se honom stå upp för en liten kille som inte har en framfusig pappa med gräddfil - vilket jag i och för sig hoppas att de flesta stjärnor hade gjort i samma sits).
Mycket snack om Zlatan blev det nu även i den här bloggen... Det var inte meningen, han finns ju trots allt kvar om än ej i landslaget. Ville egentligen bara säga att det kommer att kännas lite tomt när han slutat, men vi lever såklart fortfarande på hoppet om att kvällens match inte blir Sveriges sista i det här EMet.
