Bortsprungen

Victor sprang bort på XXL härom veckan. En sådan mardröm.

Men paniken kom inte direkt, eftersom han alltid springer runt och busar till det och på något vis alltid hittar tillbaka till mig. Brukar liksom inte lämna mig med blicken några längre stunder och jag har liksom alltid honom i ögonvrån också. Det är den dealen vi har. 

Men i det här fallet tokrännde han runt med Felix och hade så himla kul - och jag hade fullt upp med att reka vinterstövlar till Felix (som gick i höga sneakers fram till jullovet). Och så helt plötsligt insåg både Felix och jag att han var borta. Han kom liksom inte tillbaka med sitt breda smajl och guppande hår.

Ojojoj, ingen bra känsla. Vi drog fram genom korridorerna och kollade efter fötter i klädsnurror och under provhyttsdörrar.

Ingen Victor där. Och ingen Victor på cykelavdelningen.

Vi jobbade oss fram till kassorna och då hörde jag äntligen hans yl. Och där stod han i sällskap av en förstående herre som hade hittat honom vid toppen av rulltrappan. "Ja leta min maaaaaammmaaaaa". Hade den lille rymlingen fått ur sig. Gosemosen!

En sådan ångest alltså. Det hann gå några hemska tankar genom till och med den här ganska ofta väldigt coola mammans huvud.

Men så bra jobbat Victor. Bra att du inte åkte rulltrappan ner och bra att du sa till en vuxen att du letade efter mamma. Det blev en lång lång kram och en massa eftersnack på det traumat. LIka viktigt för mig som för honom skulle jag tro.

Och naturligt nog ingen bild från det tillfället. Men här en gullig bild på världens bästa polis i mysbyxa:


Min Victor, eller ja - allas vår Victor.

gerdan

gerdan 5 februari, 2019 klockan 18:28

Hu så hemskt. Så skönt att ni hittade varandra så snabbt.

Tomas

Tomas 5 februari, 2019 klockan 18:42

Det går snabbt när de försvinner, de små! Minns när bloggchefen försvann...