Spring!

Att springa eller inte springa, har jag gått och funderat på ett tag. Råden och rönen säger olika, även om de flesta menar att man ska vara väldigt försiktigt med springandet efter en graviditet av en rad olika anledningar. En del menar att man bör vänta i upp till ett halvår, men det är just det det med "upp till". Det säger också att alla är olika och att man ska känna efter och lyssna på sin kropp.

Så det har jag verkligen gjort. Hållt på med diverse lugna styrkeövningar och promenerat och promenerat (det är ju det man rekommenderas, "power walka" - vilket absolut inte kan mäta sig med en löprunda på något vis).

Så igår sa hela min kropp "SPRING". Och då lyssnade jag.

Hade tänkt mig en jogga/gå-variant på fem kilometer, men det kändes så bra så att stanna och gå var helt omotiverat. Jag fotsatte på joggandes i makligt tempo. Det var så himla skönt, som att en pusselbit föll på plats - en bit av min identitet som liksom kom tillbaka.

Glatt tjenixade jag på alla jag mötte på min väg ner i Hinsholmsviken och runtikring. Jag kände mig som en löpare igen - även om det gick långsamt och tekniken säkert lämnade en hel del övrigt att önska.

En god premiärrunda i all sin enkelhet, med andra ord. Kommer att ta det lugnt med fortsättningen och känna efter efter hand. Men det är ändå härligt att vara igång!


Löparkläder på tork. Tummen upp på den synen!

Efter Felix började jag på ungefär samma vis men trappade upp träningen ganska raskt och sprang varvet redan i maj. Jag är visserligen anmäld även i år men har inte tänkt springa. Jag tror inte att det är rimligt eller smart - speciellt inte med tanke på att vi nu har två små älsklingar att ta hand om också.

Tomas

Tomas 4 april, 2016 klockan 08:29

Vilken rolig läsning! Alla tummarna upp!